Loading...

Text: Josefine Owetz Foto: Emrik Jansson

 

Det gäller att klara av sina mil på skidorna så fort det går för att hinna hem och mata surdegen , kolla så inte ölen har överjäst och stoppa korv. Och fort ska det gå… eller hur var det nu?

”Det finns ett visst inslag av elitism i det här. Förr var det kanske på modet att vara stressad men i dag är det snarare beklagansvärt.”

Materialrevolution, skating och ett allt större medieintresse. Det är mycket som har hänt sedan Mora-Nisse löpte genom skogen på träskidor. God snötillgång, en behaglig tränings­form och ett framgångsrikt skidlandslag. Anledningarna till att längdskidåkning har skördat framgångar bland motionärerna är många.

Boken ”Kroppens geni – Marit, Petter och skidåkning som lidelse” gavs ut 2011. I den försöker författaren Sverker Sörlin, som även är professor i miljöhistoria, idéhistoriker och före detta elitskidåkare, fånga längdskidåkningens själ och en gång för alla få ett vetenskapligt svar på varför Norge är en sådan framgångsrik skidnation.

I jakten på svar om längdskidåkningens innersta hemligheter beger sig Sörlin till Tröndelag i Norge. Det är just i dessa glesbefolkade delar av grannlandet, där långa träningspass på fjällmyrarna är ett stående inslag, som en rad framgångsrika längdskidåkare har fostrats, däribland Marit Björgen och Petter Northug.

Varför kommer världens snabbaste skidåkare från Norge? Och varför kommer de allra snabbaste just från Tröndelag? Det är frågor som Sörlin tar avstamp i på jakten efter svar.

Han följer med det norska skidlandslaget på träningsläger på ensliga ställen i fjällvärlden och under några veckor lever, bor och tränar han med de norska skidstjärnorna. Han inser att den typen av långpass, eller langkjøring, som många i Tröndelag ägnar sig åt, är en viktig komponent i den norska träningsfilosofin och en av nycklarna till den norska framgången.

Tom Ankerstål agerar modell för magasinet. När han inte gör det frustar han fram i vasaloppsspåren. 2016 kom han på plats 82 med en tid på 4.17.13. Respekt!

I likhet med Sverker Sörlin, även om majoriteten av oss inte har gått lika långt förstås, har allt fler upptäckt tjusningen med längdskidåkning som motionsform de senaste åren.

— Till en början kan man fråga sig hur man vet att trenden äger rum överhuvudtaget. Då handlar det om mängden människor i spåren, försäljning av längdskidor, sådana saker. Sedan skrivs det mycket mer om längdskidåkning i medierna. Vinterstudion i SVT, där mycket skidåkningen förekommer, har också blivit ett väldigt populärt program. Det finns ett intresse som verkar svårt att vifta bort, säger Sverker Sörlin.

I en tid där allt ska gå fort och allt kortas ner till ett kort Twitterinlägg, tror Sverker Sörlin att längdskidåkning, liksom långkok och surdegsbakning, blir en handling i motsats.

– Man demonstrerar att man är frisk och hälsosam. Om man åker tävlingar som Vasaloppet exempelvis, visar man att man kan åka nio mil. Det finns ett visst inslag av elitism i det här. Förr var det kanske på modet att vara stressad men i dag är det snarare beklagansvärt. Man skiljer ut sig från andra grupper genom att ägna sig åt längdskidåkning, för det tar en enorm tid att åka skidor näm­ligen, säger Sverker Sörlin.

Att träna längdskidåkning på elitnivå innebär ett närmast obeskrivbart slit under många timmar, minst sagt, ett slit som Sörlin på både ett kulturhistoriskt, faktamässigt och närmast poetiskt vis skildrar i boken ”Kroppens geni”.

Men oavsett om man satsar på en elit­karriär, gör en seriös satsning som motionär eller bara är en glad hurtbulle ute i spåret, är man i slutändan ensam i skidspåret med sina skidor, stavar, rytm, andning och tystnad.

Läs boken ”Kroppens geni – Marit, Petter och skid­åkning som lidelse” av Sverker Sörlin, Weyler förlag, 2011. Det blir vårt tips till dig.

Tack till Helena Wiklund som ställde upp som fotomodell.

För längdskidåkning är kraft, trötthet och ångande andedräkt som likt ett moln följer skidåkarens väsen genom de slingrande skidspåren mellan snötäckta granar. Det är snor, svett och röda kinder i uppförsbackar och den förlösande frihetskänslan i nedförsbackar när benen får några sekunders välbehövlig vila.

Längdskidåkning är en synnerligen bra motionsform som även ger fina naturupp­levelser. För oss glada motionärer kan längd­skid­åkning också vara förknippad med en efter­längtad paus med frasig våffla, hjortronsylt och grädde i en våffelstuga längs skidspåret.

Att längdskidåkning är en kombination av plågande och lidelse, förstår läsaren efter att ha läst Sörlins bok om skidåkning.

I början av boken skriver han om hur han studerar massor av Youtube-klipp där de norska skidstjärnorna krossar allt motstånd i skidspåret. Han beskriver Marit Björgens taktik och åkstil: hon håller helt enkelt en högre hastighet än motståndarna och kommer därmed i mål snabbast. Han liknar hennes uppenbarelse i spåret vid en symfoni av Mahler. Att hon räcker till randen av sin förmåga, och hur lyckan syns i hennes ansikte.

Han skriver i boken:

”Man kan tänka på helgonens lidande i renässansens måleri och skulptur. På den glidande övergången mellan smärta och passion. Det är förresten ingen övergång, det är en samtida närvaro av smärta och passion. Skidåkning i sin högsta form är en lidandemystik.”

Ja, nog är längdskidåkning lidande ibland. Men framförallt; alldeles, alldeles underbart.

”Han beskriver Marit Björgens taktik och åkstil: hon håller helt enkelt en högre hastighet än motståndarna och kommer därmed i mål snabbast.”

2017-01-11T16:05:13+00:00