Det är fortfarande riktigt bitande kallt på morgonen när bilen lastas ur på all utrustning som krävs för en fiskedag på isen. Slutet på vintern brukar innebära kalla nätter och ordentligt varma dagar – något som kräver ombyte i packningen.

Med fiskebrodern Roger ska en av våra intressanta fiskeplatser vittjas. Det är gös som står på dagordningen – allt som oftast när det är Roger och jag som fiskar. I dag med en ganska ny fiskemetod – ismete, med spö och rulle.

Med den specialbyggda, fullpackade pulkan efter oss knallar vi ut med knastrande steg på den frostbelagda isen. Himlen har börjat färgas lite av den uppstigande solen. Orrarnas kärleksgnabb hörs i fjärran. Det ser lovande ut för ännu en dag av övningar som lyfter välbefinnandet.

Isborren sätter punkt på moder naturs stillhet med sitt ojämna knattrande. De hål vi borrade kvällen före preparerades med en mäskblandning av mört och braxen. Fisken skivades i småbitar för att sprida dofterna bättre i djupet. När man fiskar gös kan det vara idé att ta till lite annorlunda metoder för att lyckas.

Vi turas om med att applicera de vilt sprattlande mörtarna. Händerna blir fort kalla och behöver värmas med jämna mellanrum.

När vi riggat det sista spöt stiger solen upp och släpper lös himlens alla färger. En kall dimma letar sig upp från isen. Roger ställer sig i motljuset och njuter av fulla drag. Orrarna verkar ha tystnat i det tilltagande ljuset – säkert sitter de också och njuter av att se en ny dag födas.

De fjädrar som signalerar att fisken har huggit jobbar upp och ned där mörtarna simmar tjudrade vid linan. Ingenting händer de första timmarna. Vi inriktar allt mer intresset på godsakerna i ryggsäckarna. Det blir mest fiskeprat om sommarens behagliga jiggfiske efter gös från båten. Ett fiske som just nu ger oändligt mycket mer napp än den här tröga tillställningen.

Plötsligt slutar Roger tugga på mackan i munnen och stirrar intensivt mot ett av våra spön. Han reser sig tvärt och börjar springa mot det som står längst bort i raden.

Smörgåsen far all världens väg och Roger är snabbt på plats för att göra mothugg. Gösen står länge och funderar om han ska svälja. Till sist gör den det och Roger höjer spöt i ett kort mothugg. Tunga knyckar i den krokiga spötoppen visar att fisken är krokad. Efter en ganska lugn dragkamp lirkas en fin gös upp ur hålet.

Roger jublar. Jag vet ingen som uppskattar en gös lika mycket som han. Han vrider och vänder på fisken, beundrar vartenda litet särdrag. Det är uppenbart att en skaplig gös är den enda sanna lyckan i det här fallet…

2015-10-09T14:29:48+00:00