Löpning blir lätt ett en hetsjakt med kravfyllt kilometersamlande och ­obligatoriska, själsdödande ­inter­vallpass. Där en fullklottrad träningsdagbok är det enda beviset på om man är en bra eller dålig människa. Regler som effektivt tar död på löplusten. Men vad händer om man gör tvärtom? Niklas Östberg reder ut saken och kanske gör dig mentalt redo för sommarens Järvlopp.

Text: Niklas Östberg Foto: Emrik Jansson

En sommarkväll 2012. Sista intervallen. Lungorna brinner, andningen tungt flåsande. Så ser det inte ut när ultralöparen Kilian Jornet springer i bergen. Han flyter fram på lätta steg. I hans värld verkar löpning och leende gå hand i hand. Ler jag när jag springer? Ingen aning. Inte nu i backen i alla fall. Den desperata andningen får mig snarare att låta som ett plågat djur. Någonstans vet jag att det finns en barrdoftande skog precis intill mig, löv som susar, kvistar som bryts under mina skor.

Allt det är borta.

För att överleva intervallpasset har jag tryckt in hörlurarna långt och höjt volymen så att jag ska slippa höra andetagen.

När jag når toppen på backen för sista gången är det en befrielse. Det är som om jag har glömt bort varför jag håller på med löpning. Jag vill bara åt endorfinerna efteråt.

En kvart senare sitter jag där och funderar på hur det har blivit så. Något har gått förlorat i min löpning. Det är helt enkelt inte lika kul längre. Där och då bestämde jag mig för att försöka hitta ett annat sätt att springa.

I media skildras löpning allt som oftast genom hårda fakta. Bli snabb på milen. Träna för maran. Spring så här ofta. Spring så här fort. Spring med de här skorna. Spring så här för att leva tre år längre. Nästan uteslutande finns ett fokus på mätbarhet. När man mäter något ligger det nära till hands att ha ett fokus på utveckling och framtid. Löpningen ska leda någonstans. Man ska bli bättre.

”En sak som de alla nämner i olika ­sammanhang har att göra med att ­de inte tycks säga att de tränar löpning. De springer. ”

”Mitt tips, våga stäng av musiken, ta av pulsklockan ­och ge det andra sättet att springa en chans.”

Precis så var det för mig. Ju mer jag fokuserade på antal kilometer, på tider och på pulsen, så försvann något annat, själva löpglädjen. Samtidigt hade jag ju lärt mig att det var så här man ska springa. Strukturerat och planerat enligt konstens alla regler. Därför blev jag förbryllad när jag hörde Rune Larsson, en levande löparlegend, säga att han inte sprang intervaller.

När jag träffade Jonas Buud efter ett lopp runt Mont Blanc i Frankrike blev jag lika häpen när han berättade att inte heller han tränade intervaller. Buud klockades på 5 timmar och 45 minuter när han vann Vasaloppets Ultravasan (9 mil) förra året. Rune Larsson har sprungit maraton (4,2 mil) på 2 timmar 18 minuter. Känslan av förvåning växte än mer när också bergslöparstjärnan Emelie Forsberg i en intervju berättade att hon skippar intervaller.

Hur kan det gå ihop?

Får man ens göra så?

Vad säger experterna om det?

Jag som trodde att det fanns regler!

Men min löpning blev inte så mycket bättre av att hoppa över intervaller. Visserligen var det ganska skönt att inte plåga sig uppför backarna varje tisdag på givet klockslag men den där tomheten fanns fortfarande kvar. Det verkade som om Rune, Jonas och Emelie gjorde något mer än att bara skippa intervaller. Det fanns en glädje i deras löpning som jag saknade i min egen.

Därför bestämde jag mig att titta närmare på vad det talade om när de inte talade om hur man ska göra för att springa fort eller mest effektivt. En sak som de alla nämner i olika sammanhang har att göra med att de inte tycks säga att de tränar löpning. De springer. De är löpare. Av den enkla anledningen att de tycker att det är kul att springa. För många av oss motionärer är löpning lika med träning, mer nyttigt än kul. Som om ordet träning tvingar oss att se framåt i tiden och fundera över resultatet av löpningen. Med andra ord, löpningen kommer att handla om prestation snarare än passion.

Linus Holmsäter som tidigare samma sommar blivit tia i Stockholm marathon på 2:27:34 fick se sig slagen av längdskidåkaren Anders Södergren med hela 11:18 på halvmara-distansen 21 km. Ett levande bevis för att detta är ett riktigt tufft terränglopp där helheten räknas, inte kilometertider. Antalet höjdmeter är klart jämförbart, eller i vissa fall fler per kilometer än många populära fjällmaraton. Snittiden för herrarna i halvmaran landar på ca 2:30 och för damer 2:50.

Under samma period läste jag den numera klassiska boken Born to Run av Christopher McDougall som handlar om barfotalöpning och mer specifikt om urfolket Tarahumara och deras sätt att närma sig löpning.

I samma veva förändras tävlingsutbudet i löparsverige, fler och fler lopp äger rum i skogen. Andra lopp flyttar ut på fjället. Ultradistans går från obskyr extremsport till att även locka ambitiösa motionärer. Det verkade som om det fanns ett behov av att hitta ett annat sätt att springa, där de vanliga banorna inte riktigt räckte till. Ett slags sökande efter frihet och naturupplevelser. Samma sorts frihetssökande lockades fram av Born to Run. Lite som att det existerar två krafter inom löpningen. Dels den där man försöker mäta allt, dels den som bejakar glädjen av att röra sig. Den förstnämnda är mer inriktad på en framtid, löpningen ska leda någonstans, det är en jakt på att bli bättre som är drivande. Den sistnämnda fokuserar på nuet, på själva upplevelsen, känslan av att springa.

Av dessa två krafter är den som mäter den som fått störst genomslag. Det är den som genomsyrar de flesta tidningsartiklar om löpning och träningsprogram som ger läsaren handfasta tips till hur man ska lägga upp varje pass och vad de ska leda till. Det sättet att tänka påminner om hur vi är vana att agera i det västerländska samhället. Vi har fokus på framtiden. Det vi gör ska leda någonstans, investering x ska ge avkastning y. Tydligt och enkelt.

Eftersom vi är vana att tänka så är det svårt att bryta det tankemönstret. Vilket förklarar att den löparfeber som spred sig efter Born to Run mest kom att handla om prylar och prestation.

Frågan som krävde ett svar var: Hur blir man lika bra på att springa som indianerna? Analysen mynnade ut i ett svar. De springer barfota. Alltså, vi måste byta sko för att bli lika snabba.

Det som försvann i analysen var indianernas attityd till löpningen. Hur de bejakade att vara i rörelse, att de sprang i grupp, gamla och unga tillsammans. Hur de genom att springa i tunna sandaler, barfota, satte känslan i centrum och gav dem möjlighet att bli mer medvetna om löpsteget och hela kroppens närvaro i rörelsen. Inga regler där löpningen strukturerades på ett förutbestämt sätt, inga krav på att vissa pass skulle leda till ett givet resultat. Vilket får en annan konsekvens: inga förväntningar. Och just förväntningar är något som tenderar att förstöra en upplevelse. Så var det i min löpning.

Tio minuter in kunde känslan komma. Missnöjet med att jag inte sprang tillräckligt snabbt, jag kände mig tröttare än vad jag borde känna mig. Mycket riktigt var jag en sådan som testade barfotalöpningen. Mixtrade med löpsteget och lockades av en mer naturlig, renare form av löpning.

Men ett skobyte hjälpte inte.

Tomrummet fanns kvar. Knuten satt liksom längre in. Det var som om frågorna jag ställde inte kom tillräckligt djupt ner. Än så länge skrapade jag bara på ytan. Min löpning befann sig i framtiden. Som om mitt medvetande inte var kvar när skon nådde marken. Mentalt var jag redan framme vid slutpunkten. Jag jagade en skugga.

Förra året anordnades det första Järvloppet. Det blev en omedelbar succé och i år blir det givetvis repris. Allas favoritlängdåkare Anders Södergren var snabbast på halvmaran under premiärloppet

Järvmilen
Distans: 11 km
Höjdmeter: 500m
Vätskestationer: 1.
Banrekord herrar: 55:54 Christofer Eriksson.
Banrekord damer: 1:07:10 Johanna Andersson.

Järvloppet halvmara
Distans: 21 km.
Höjdmeter: 1 050m
Vätskestationer: 3.
Banrekord herrar: 1:41:47 Anders Södergren.
Banrekord damer: 1:58:43 Ida Nilsson.

Järvloppet ULTRA
Distans: 53 km.
Höjdmeter: 2 600.
Antal vätskestationer: 9.
Banrekord: 6:36:47 Josef Lund.

Årets lopp går av ­stapeln den 27 augusti.

Under det populära barnloppet bjuds det på öl… förlåt, saft.

Även fast jag försökte hitta löpglädjen var det som om de där reglerna, det invanda sättet att tänka kring löpning som träning, på prestation, inte gick att bli av med.

Vändpunkten kom 2014. Jag hade åkt till andra sidan Atlanten, till Karibien för att bevaka en roddtävling. På planet träffade jag journalisten och löparen Fredrik Ölmqvist som skulle skriva om samma tävling.

Ett par dagar senare passade vi på att ta en löptur. Hungern slog till och vi käkade lunch. Det slank ner en pilsner. Jag minns att jag tänkte att får man springa efter en öl? Reglerna satt i. Fredrik försäkrade att allt var i sin ordning.

Det var som att något hände. En regel var bruten. Får man dricka en pilsner kanske man får springa allt vad man kan uppför den där backen fast man inte kör ett intervallpass. Helt plötsligt var det kul att kötta uppför. Några minuter senare kom en annan tanke: Kanske måste man inte springa hela passet? Och kanske betyder det inte att man är en sämre människa och att allt är förlorat bara för att man inte gjorde exakt det man tänkt innan.

Oavsett vad jag gjorde på stigarna så hände det inget. Ingen ond löpargud steg ner från skyn för att straffa mig för att jag skippade intervallerna eller bröt mot någon annan gyllene träningsregel. Tvärtom, det kändes som en befrielse att inte tänka så mycket på resultatet av löpningen. Fredrik berättade att han försökte ta sig an ett löppass utan att tänka vidare att det skulle leda någonstans. Springa ska handla om att springa. Ett fokusskifte, från prestation till själva känslan av löpningen. Där upplevelsen av löpningen är viktigare än tiden, än antal kilometer.

Där och då kändes det som om jag hittat en skatt men jag har märkt efteråt att det är svårt att stanna i den där löpkänslan. Tankarna drar lätt iväg. Gamla mönster gör sig påminda. Jag halkar titt som tätt tillbaka. Då försöker jag fokusera på hur löpningen känns. Det brukar gå lättare i skogen eller på fjället, där naturen hjälper till. Ljudet av susande lövverk, knäckta kvistar under skorna, prasslande löv på marken. Dofterna och fågelkvittret. Allt sådant gör att ögonblicket återvänder i fokus, framtiden försvinner ur sikte och löpningen får ta all plats, breda ut sig i nuet. Det är skön känsla.

Mitt tips, våga stäng av musiken, ta av pulsklockan och ge det andra sättet att springa en chans. Jag är inte i närheten av Kilian Jornet men jag tror att jag i alla fall ler lite oftare än tidigare. Skulle det inte funka, ta en pilsner och försök igen. •

”Jag minns att jag ­tänkte ’får man springa ­efter en öl?’ Reglerna satt i. Fredrik ­försäkrade att allt var i sin ordning.”