Loading...

Av: Johan Weimer Foto: Daniel Bernstål

I Sverige slog det här med att stå på tvären och surfa snö igenom först på 1990-talet. Decennier efter att snöbrädan, så som vi känner den idag, hade uppfunnits någonstans på andra sidan Atlanten.

”Att hasa runt ­mellan hoppen ­duger inte längre och det avspeglas även i utbudet av brädor.”

Genom åren har ett antal aktörer gjort mer eller mindre legitima anspråk på faderskapet, däribland ärkerivalerna Jake Burton Carpenter (Burton Snowboards) och Tom Sims (Sims Snowboards). Den förstnämnde har grundat världens största snowboardföretag och gjort snowboarden rumsren… ja till och med tillåten i skidsystemen världen över. Något som definitivt inte var någon självklarhet när traditionalister, bakåtsträvare, moraltanter och förbudsivrare satte sig på tvären. Den senare, Tom Sims, har också bidragit med en massa och kröntes förresten som världsmästare i snowboard år 1983 (och skateboard 1975) men det är en helt annan historia. Den bittra och eldiga kampen emellan dessa båda giganter är tragiskt nog ett väldokumenterat faktum, men den var inte enbart av ondo. Nej, vid sidan av den infekterade debatten, stämningarna och det juridiska tjafset drevs faktiskt utvecklingen av utrustningen på rejält från slutet av 70-talet och framåt.

Den som gräver djupare i historieböckerna upptäcker snart föregångare som Snurfer och Winterstick (60- respektive 70-tal) men brädåkning utan bindningar är faktiskt mycket äldre än så. Uppemot 400 år säger sägnerna i de isolerade turkiska byarna i Kaçkarbergen där åkningen har gått i arv från generation till generation. Här i de nordöstra delarna av landet finns toppar som sträcker sig upp emot 4 000 meters höjd över havet, men det är längs de böljande sluttningarna intill byarna man åkt för nöjes skull… och det på något som ser ut som ladugårdsdörrar. Ett snöre som fästs i nosen greppas med den ena handen medan den andra stabiliserar framfarten med hjälp av en pinne som hålls ner i snön bakom brädan (likt en svans). Trots den mångåriga och stolta traditionen tycks den här typen av brädor dock inte ha haft någon som helst påverkan på snowboarden som vi känner den i dag.

På 1990-talet producerade vårt avlånga land internationella och banbrytande världsstjärnor som Johan Olofsson och Ingemar Backman. Riksgränsen blev något av ett Mekka för den nya och stekheta subkulturen. Sedan storhetstiden har glöden dock falnat år för år och behovet av någon slags nytändning har blivit allt mer uppenbar.

I de isiga pisternas Sverige har snowboarden utan tvivel varit nere för räkning, men den tynande tillvaron tycks nu vara till ända. Nytändningen speglas bland annat i Riksgränsen Banked Slalom som på några ynka år har nått kultstatus och blivit Sveriges i särklass största snowboardtävling.

Snowboardguden Nicolas Müller menar förresten att tävlingsformen handlar om ”the art of turning”… och det ligger i tiden, det där med att svänga. Att hasa runt mellan hoppen duger inte längre och det avspeglas även i utbudet av brädor som är både bredare och djupare än någonsin. Utvecklingen står i stark kontrast till tiden då alla mer eller mindre stöptes i samma form (läs allmountain freestyle).

På senare tid har just det här med att surfa och carva underlaget blivit glödhett och för att komma tillbaka till det basala, gamla och goda har Transition (magasinet som nu bara finns på nätet) jobbat in den talande taggen #reclaimthecarve.

Snowboard enligt Wikipedia

Snowboard, snö­bräda (ovanligt) eller i vardagligt tal bara bräda är en vintersport där man åker utför en snötäckt backe på en bräda som liknar en bred skida. Åkandet påminner mera om att åka surfingbräda eller skateboard än att åka slalomskidor.

Snowboard åks ofta i en speciell typ av backe kallad ”park”. I denna typ av backe återfinns hopp, räcken (rails), bänkar och halfpipes avsedda för olika snowboardtrick.

Snowboard lämpar sig utmärkt för lössnö­åkning offpist. Snow­boarden är lättare att manövrera i lössnö än två skidor och tack vare dess stora yta sjunker åkaren inte så djupt. För att snowboarden vid lössnöåkning bättre skall hållas ovanpå snön och vara lättare att manövrera i djup snö monteras bindningarna längre bak på brädan, som gärna får ha en bred och lång framända och en smal och kort bakända.

Snowboarden föddes som bekant ur surfingen och i grund och botten handlar det om att surfa mjuk, djup och lös snö. Att hitta flytet och harmonin i samklang med naturen. Att smeka terrängen snarare än att slakta den.

Av naturliga skäl drogs sporten in i skidsystemen och preparerade pister kom att styra allt mer av brädornas utformning. De revolterande särlingars nörderier blev till en global trend med multinationella tillverkare som tjänade storkovan, samtidigt som den vacklande skidindustrin avundsjukt såg på. Plötsligt ville alla vara med på ett eller annat sätt. Snowboard var det rätta… men handlade boomen egent­ligen om kärnan — att åka snowboard, att tjäna pengar på den eller att rentav försöka köpa sig till den åtråvärda livsstilen?

— Det var någonstans när åkarna började vinna bilar och fick gränslöst med pengar över en natt som det började spåra ur på allvar, sade Anders Neuman i samband med ett passionerat och initierat tal under ”banked-banketten” i Riksgränsen.

Tonårskillar gick från trimmad moppe och folköl till att bli världsstjärnor över en natt. Ännu en subkultur hade fötts i vårt identitets­krisande moderna samhälle. Vilt åkande, festande och allmän galenskap blev signum för snow­boarden och åkarna.

Sporten, om den nu får kallas så, nådde stick i stäv med mångas önskningar OS-status. Plötsligt skulle det som tidigare varit lite luddigt, allmänt skönt och avslappnat, standard­iseras, granskas med lupp och göras begripligt för de breda massorna. En av de som alltjämt är emot den här utvecklingen är den hängivne OS-hataren Haakonsen.

Med åren blev det allt mer tydligt att snowboarden hade blivit fartblind och tappat fotfästet. Den lilla och alternativa livsstilen hade blivit till en storindustri — ära och berömmelse intjänades i det offentliga rummets strålkastarljus och det där med äkthet och passion tycktes inte spela så stor roll längre.

#alltidsoligajärvsö
#motljus
#visitsweden
#nissearvidsson

Snowboarden hade blivit vardaglig. Tillrättalagd. Ja direkt otrendig och snudd på bortglömd. Särskilt här hemma där stora hopp och många snurrar dominerat så till den milda grad att det utarmat och likriktat den allt ängsligare kulturen — alla skulle göra mer eller mindre samma sak, för att försöka passa in och vara så coola och svåra som möjligt.

— Life is serious that’s why we have snowboarding, menar Nicolas Müller som själv flytt tävlingar, pipe och big air till förmån för själfylld friåkning.

Brädorna gick ett liknande öde till mötes och under en längre tid var det nästan bara freestyle och allmountain som gällde. 1990-talets boom och massproduktion gjorde att brädorna började produceras som skidor och många shapes försvann, exempelvis den hos de ursprungliga puderspetten som var begåvade med organiska former som ger flyt och surfkänsla i lös snö.

— Den här standardiseringen av snowboardtillverkningen gjorde att jag tappade intresset för snowboardens design, men det var ett över­gående problem. Förr eller senare återgår allting till sin naturliga form, menar Taro Tamai som åkt på sina egentillverkade brädor sedan 1990 och grundat det numera legendariska japanska snowboardmärket Gentemstick.

Fördelen med all denna dekadens är att den möjliggjorde dagens nytändning där snowboarden bevisligen återfunnit sina rötter och vad allting egentligen handlar om. Att slappna av. Vara sig själv. Surfa, carva, och ha kravlöst kul under åkningen — utan att behöva vara extrem, pusha gränser eller riskera livhanken för den delen. Att ta del av hela paletten som åkningen faktiskt erbjuder, inte bara stirra sig blind på parkåkning med hopp och rails. I linje med detta bygger folk återigen sina egna plankor, utan bindningar och stålkanter och åker hemma på bakgården.

Och till alla er skidåkare som läser avundsjukt om gemenskap och hur det är att surfa snö — lätta gärna på skygglapparna en aning och ge brädåkningen en chans. Den är nämligen här för att stanna och var så säker — framtiden är vår… och vem vet när vi skapar nästa trend eller teknik — i väntan på det leker och njuter vi vidare överallt, till och med i barnbacken.

”Det var någonstans när åkarna började vinna ­bilar och fick gränslöst med pengar över en natt som det började spåra ur på allvar.”

Stjärnan från Järvsö

En bruten arm satte stopp för ­roligheterna i början på säsongen, men när du läser det här är Nisse troligen ute på någon världstävling, spelar in en snowboardfilm, eller är som Fantomen – hänger i Järvsöbacken som en vanlig man.

Nils ”Cobra” Arvidsson

Ålder: 27.

Familj: Mamma, pappa och syster Arvidsson.

Bor i: Järvsö.

Aktuell med: Att vara snowboardproffs och bryta armen.

Åker helst: Snowboard och skateboard.

Favoritbräda: Nitro T1.

Höjdpunkt vid tävling: Tre stycken fjärdeplatser på Air and Style (Beijing, Innsbruck, München).

Höjdpunkt i film: Medverkat i Absinthe och Standard Films. Har en del i Methodmags nya film som kan ses online.

Gillar: Att ha kul och njuta av livet.

Ogillar: Krig, orättvisor och girighet.

Musik: Lyssnar på det mesta men punk får mig att komma igång lite extra.

Hur är det med dig och armen?

— Under omständigheterna måste jag säga att det är riktigt bra faktiskt.

Vad hände egentligen?

— Jag bröt ju armen ganska illa i mitten av februari förra säsongen och nu cirka sju månader senare gick den av igen. Den hade helt enkelt inte läkt ihop tillräckligt bra. När jag bröt den andra gången valde läkarna i Schweiz att operera vilket jag är glad för – rehabtiden borde kunna halveras och jag hoppas kunna bli starkare än senast.

När räknar du med att vara tillbaka?

— Någon gång under januari hoppas jag kunna åka fullt ut igen. Men det beror på hur rehaben går.

Vad tänkte du göra av säsongen?

— Exakt vad för projekt det blir är inte klart ännu men minst två filmer i alla fall… och det ryktas om en spännande resa till Ryssland.

Vad har du för favoritåkning i Järvsö? 

— Kvällsåkning när det dumpar stora tunga snöflingor är grymt mysigt och det blir oftast ett speciellt tagg i backen.

Är det några pister, offpist-åk eller features som står ut, något som är särskilt bra för brädåkare?

— Om det kommer mycket snö är det kul att åka i skogen på sydsidan, där det är lite brantare. Annars är parken en klassiker! Tror inga förutsättningar är bättre för brädåkare jämfört skidåkare, men allt är dock bättre med en bräda under fötterna.

Vad har du för tips till den som vill bli bättre på att åka?

— Kolla på andra som är bättre än du och försök se hur dom gör. Sen kan det vara bra att försöka tänka igenom tricket och hur du ska göra i huvudet innan du provar. Och sen är det bara att nöta, nöta, nöta!

Vad tycker du är roligast att göra på brädan just nu? Carves? Butters? Snurrar? Eller något annat?

— En kombination av allt gillar jag! Just nu längtar jag nog mest efter att åka slaskig park i solen med polarna.

Har du några nya trick på gång?

— Jag provade onefoot-dubbel-backflip i en airbag förra året och det är jag sugen att prova i snön i vinter.

Vilka åkare gillar du?

— Det finns så många, jarsegrannen Måns från Bollnäs kör riktigt fett! Halldor, Ludde, Travis, Jake O-E, Louif är andra exempel.

Hur ser du på skidåkare? Finns det någon konflikt nuförtiden?

— Jag har många sköna vänner som åker skidor och det brukar ju ofta skämtas lite fram och tillbaka. Men klart man ska åka det man vill och tycker är kul, det finns inga fel! Sen tycker jag personligen att det ser bättre ut med snowboardåkning och det är något som tilltalar mig mer såklart.

2017-01-12T15:50:04+00:00