Loading...

Den som kör bil på den nybyggda E4an norrut eller sätter sig på tåget från Stockholm mot Hälsingland har nog svårt att föreställa sig de svårigheter som tidigare var relaterade till att resa norrut.

Text: Åsa Malmström Foto: helsingebilder.se

Dagens resande var få förunnat. Häst och vagn var strapatsrikt, obekvämt och vägarna var ojämna och steniga. Inte sällan blev den resande dessutom hotad eller rånad av ligor längs vägen. Höst och vår var vägarna sällan farbara överhuvudtaget och endast djur kunde ta sig fram i leran. Resorna gick istället på vattnet. Ångfartygen tog passagerare och varor längs kusten – från norr till söder. Men behovet av transporter var stort, framförallt för att frakta timmer ur skogen. De flesta transporter skedde vintertid då snö och is låg tjockt på marken och resan med häst och släde var bekväm.

På 1870-talet gick den mest moderna resan i Hälsingland mellan Bollnäs och Söderhamn som ”med sina vackra vyer och omväxlande resa” band ihop inlandet med kusten. Resan gick med ångbåt och hästjärnväg – en räls där hästarna drog loket. En resa som i dag tar 40 min tog då sju timmar.

Att människor och gods kan föras från en plats till en annan är en förutsättning för utveckling och tillväxt. I dag är det en självklarhet. Det var den framväxande sågverksindustrin som var drivande i utbyggnaden av den tidiga infrastrukturen. Sågverken låg tätt i byarna Skästra, Järvsö, Lörstrand och Nor. Det betydde att plank och brädor skulle från inlandet vidare till kustens transporter.

Det blev tillslut industrialiseringen med behovet av fasta och trygga transporter som drev fram behovet av en järnväg. Järnvägens utbyggnad kom sent till Sverige, till skillnad från engelsmännen som var först ut i Europa. Från 1850-talet och ett halvt sekel framöver präglades Sverige av järnvägens utbyggnad. Sverige var ett långt land och genom att knyta ihop norr och söder skapades ett handelsutbyte och möjlighet för människor att resa. Järnvägen blev förut­sättningen för hela Sveriges industrialisering och utveckling på 1900-talet. Järnvägen främjade handel. Ekonomin växte och förmögenheter skapades. Med järnvägen kom framtiden.

Posten, timmer, järnmalm, turister och damer med hattar – alla kom de med järnvägen till och från Hälsingland. Det som tidigare varit isolerade byar som stått stilla blommade nu upp med nya möjligheter. Att resa blev ett nöje. Järnspår istället för trampade stigar innebar helt nya möjligheter till kommunikationer i norra Sveriges inland.

Järnvägen var, och är fortfarande, oerhört viktig för ­Järvsös framtid och tog med sig nya utmaningar för byborna – i form av jobbmöjligheter och bråksugna rallare.

Den festliga invigningen av Jerfsö järnvägsstation

Till vänster i bilden syns Järvsö järnvägsstation, som invigdes den 1 oktober 1879. Det vita huset till höger om stationen är järnvägshotellet, där det i dag ligger lägenheter.

Den uppmärksamme resenären har noterat att Järvsö järnvägsstation ligger på östra sidan av Ljusnan. Det var inte självklart när järnvägen skulle byggas, inte ens att den skulle dras genom Järvsö. Intresset för att få järnvägen genom byarna i inlandet var enormt och konkurrensen hård. Intresset i Järvsö var stort, inte minst för den familj som redan tidigt drev gästgivaregården Berga – som senare kom att bli Järvsöbaden.

Olof Pehrson, ägare till Berga gästgiveri, får i uppdrag av Järvsöborna i början av 1870-talet att åka till Stockholm och ”inför konungen föra talan om järnvägens dragande inåt landet”. Han talade väl och järnvägen kom att dras via Bollnäs och Järvsö för att ansluta i Ljusdal och vidare mot Sundsvall och Trondheim.

1 oktober 1879 invigdes så Jerfsö järnvägsstation. Vid den festliga invigningen var det nybyggda stationshuset fyllt av flaggor.

Många bybor hade tagit sig till stationen för att få sig en glimt av de fina gästerna, som var representerade av landshövdingen, högt uppsatta järnvägstjänstemän i ståtliga uniformer och dess fruar med lustiga hattar. Alla anlände till Järvsö med specialchartrat tåg ända från huvudstaden.

Det ännu inte färdigbyggda järnvägshotellet låg då mitt emot dagens stationshus. Hotellet var dock så pass klart att festmiddagen kunde ätas i hotellets bottenvåning. Middagen är beskriven som en riktig festmåltid där det ”skålades för kungen och fosterlandet och hurrades för järn­vägens landvinningar”. Glassen till efterrätten kom med tåget från Stockholm. Efter middagen klev gästerna ombord på tåget igen och det startade med ett stånkande, bolmandes tjock rök och med ett råmande åkte det mot Stockholm igen.

Men rallarna, de som byggt järnvägen, var inte bjudna på festmåltiden. Det irriterade naturligtvis. I protest tågade de mot det nybyggda hotellet och när de fina gästerna åkte trängde rallarna sig in i lokalen och krävde sitt brännvin.

Där fanns då en hovmästare som skickligt klarade av situationen. Han bad dem stiga in i en kammare och serverade ett glas till alla. Sedan gick han runt och samtalade om var de kom ifrån, hur länge de varit hemifrån och om föräldrarna levde ännu. Det vänliga bemötandet fick rallarna att med gråten i halsen och en tår i ögat att längta hem. Efter supen, som delades lika till alla, gick rallarna tillbaka igen och det hotande slagsmålet var avstyrt och Järvsö station invigd.

Men rallarna var inte bjudna på festmåltiden. I protest tågade de mot det nybyggda hotellet och trängde sig in i lokalen och krävde sitt brännvin.

Rallarna och Rallartåget i Järvsö

Alla som kom i dess väg fick rejält med stryk.

Med byggandet av järnvägen förbi byarna Karsjö, Järvsö och Skästra kom också rallarna. Med sina släggor intog de städer och byar med uppdraget att modernisera Sverige. De resande järnvägs­byggana satte också skräck i bygden med slagsmål och en hel del brännvinsdrickande.

Det finns många historier om rallarna. Den mest kända i Järvsö är det så kallade Rallartåget som utspelade sig under den årliga Skästra marknad, som än idag drar handelsresande från hela Hälsingland. Rallarna var förbjudna att gå på marknaden av rädsla för slagsmål.

En bonde ville denna kväll ta hämnd för en gammal oförrätt. Han spände för sin häst och släde och knöt slanor vid medarna på släden och satte sedan hästen i galopp rakt in i rallarnas läger. Rallarna gick ut för att se vad som var på gång och alla som kom i vägen för släden slogs omkull av slanorna och skadades. Hämnden blev rejäl. Nära 200 rallare gick samtidigt mot den pågående Skästra marknad med påkar. Alla som kom i dess väg fick rejält med stryk. När de tagit ett varv runt marknaden och slagit alla de kom åt gick de samma väg som de kommit. Efter Rallartåget var relationerna mellan rallare och bybor frostiga under lång tid.

De nya jobben

Järnvägen innebar också nya arbetstillfällen i byarna. Stinsen blev en viktig person. Han bodde i stationshuset, ledde arbetet på stationshuset och bar en stilig uniform. Resenärer, varor och inte minst posten passerade stations­huset och kom därmed att bli ett centrum för information och kommunikation i byarna längs järnvägen. Postmästaren blev också en viktig del av det moderna samhället.

Många var också de banvaktare som vaktade spåren. Längs järnvägen ser man än i dag hus tätt inpå spåret, många av dem rester från den tid då det med några kilometers avstånd längs järnvägen fanns banvaktarstugor. Banvaktarens uppgift var att hålla rälsen i gott skick. Med hjälp av en dressin, stående utanför stugknuten, inspekterade banvaktaren rälsen så att tåget alltid kunde komma fram och ingen passerade rälsen när tåget anlände.

Järnvägen och framtiden

Järnvägen var en förutsättning för att hela Sverige skulle växa, framför­allt i Sveriges inland. Kommunikationer och rörlighet är grunden i all utveckling. En välbehövlig upprustning sker just nu av samma stambana förbi Järvsö som rallarna en gång byggde och striden i dag handlar än en gång om att persontrafiken ska prioriteras framför timmer och järnmalm. Stambanan är i dag hårt belastad av de varor som ska ut till Europa från svenska skogar och gruvor. Varor som skapar förmögenheter och tillväxt. Samtidigt behövs persontrafiken för en växande besöksnäring – som också den skapar växande byar och arbetstillfällen.

Järvsö station har överlevt alla förändringar. När bilen gjorde sitt intåg minskade persontrafiken och järnvägen automatiserades senare. Stinsen har lämnat stationen. Men i dag ägs Järvsö station av föreningslivet och är en välbesökt turistbyrå och centrum för utvecklingen av besöksnäringen i Järvsö.

2016-10-18T13:18:38+00:00