Loading...

Den här frågan har Anders Forselius haft anledning att ställa sig många gånger när utslagen (läs: slicade missiler) landat i stort sett över hela solsystemet förutom på fairway.

Text: Anders Forselius Foto: Johan Ståhlberg

”Ett oåterkalleligt beslut som togs i ­samband med att jag träffade rumpan på ett lamm i en fårhage i Nya Zeeland. ­Golftermen ”Foore” hade därmed fått ­
en ny innebörd.”

Ändå började golfkarriären på bästa möjliga sätt. Jag vann nämligen min allra första golftävling, en foursome tillsammans med brorsan i slutet av sjuttiotalet. En tävling som med facit i hand nog också borde ha blivit min enda, för precis som i fallet med mina patenterade slicar var det spridda skurar resten av karriären.

Ömsom vin, men betydligt mer vatten. Bokstavligt talat. I mitten av åttiotalet lyckades jag nämligen besöka vartenda vattenhinder på Ljusdals golfbana i samband med en 36 håls-tävling. När dagen äntligen var över hade jag slagit bort två dussin bollar, varav den allra sista i samband med det avslutande hålet.

Jag hade åtminstone bra timing kunde jag konstatera då jag senare samma dag låste in träklubborna i källaren för att aldrig mer ta fram dem igen. Ett par år senare fick de även sällskap av järnklubborna. Ett oåterkalleligt beslut som togs i samband med att jag träffade rumpan på ett lamm i en fårhage i Nya Zeeland. Golftermen ”Foore” hade därmed fått en ny innebörd.

Utslagen i all ära, men puttningen var än värre. Trots att jag testade i stort sett varenda putter som fann på marknaden ville bolldjäveln aldrig rulla ner i hålet. Den enda gången jag spelade bra på greenen var faktiskt under en tävling i Hudiksvall där jag lyckades bryta av puttern efter fem spelade hål. Resten av dagen tvingades jag därför putta med järn-trean, vilket visade sig vara ett lyckodrag. Bollarna började äntligen ramla ner i koppen och till slut så hade jag vunnit hela tävlingen!

Det var höjdpunkter liknande denna som fick mig att bita mig fast vid golfsporten. För det sista som överger golfspelaren (förutom slicen förstås) är hoppet. Drömmen fanns alltid kvar där om att någon gång få till den där perfekta ronden kliniskt fri från dubbelbogeys och alltför många svordomar. För mig fanns även den där drömmen om att komma ner på singelhandicap, men jag kom aldrig lägre än till 10. Jag misstänker att jag bär omkring på en gen som triggar igång treputtar så fort scorekortet ser för bra ut. Jag har ingen bättre förklaring.

I början av nittiotalet, drygt 20 år fyllda och med över halva mitt liv spenderat på golfbanan, hade jag alltså fått nog av spolierade söndagar. Jag checkade ut från golfbanan och jag hoppades åtminstone då att det var för gott.

Den som någon gång har försökt att sluta med golf är emellertid medveten om en sak: Golf är inte en sport, det är ett missbruk! Det finns dessutom inget riktigt bra ”metadon” för att successivt bli av med suget efter golfklubborna. ”Golfen” lämnar nämligen aldrig kroppen, den finns där latent för resten av livet och väntar bara på minsta lilla anledning att bryta ut igen.

”Resten av dagen tvingades jag därför putta med järn-trean, vilket visade sig vara ett lyckodrag. Bollarna började äntligen ramla ner i koppen och till slut så hade jag vunnit hela tävlingen!”

”Jag misstänker att jag bär ­omkring på en gen som triggar igång treputtar så fort scorekortet ser för bra ut.”

I mitt fall lyckades jag vara ”ren” i nästan tio år, men så kom då den där ödesdigra dagen då jag under en cykelresa genom USA stannade till i den lilla staden St. Francis på gränsen mellan Kansas och Nebraska.

Via kontakter hade jag en värdfamilj som väntade på mig i St. Francis och jag minns fortfarande som det var i går när jag parkerade min cykel och ringde på familjens dörrklocka. Det var äkta maken som öppnade, ambulansförare till yrket. ”Hej” sade jag och presenterade mig, men jag fick ingen hälsning tillbaka. Istället var hans inledningsreplik något som helt kom att förändra mitt liv: ”Spelar du golf? I så fall sticker vi om en halvtimme!”

Jag hann inte ens svara ”ja” på frågan utan hoppade snabbt ur cykelbyxorna och bytte om till ett outfit som eventuellt skulle kunna passa på en amerikansk golfklubb. Punktligt en halvtimme senare skumpade jag omkring i en golfbil för första gången i mitt liv. ”Eftersom jag ibland måste åka iväg på utryckningar så är den trimmad” förklarade min husbonde. ”Det här är antagligen Kansas snabbaste golfbil!”

Framme vid första utslagsplatsen överräckte han mig därefter ett monster som jag aldrig hade sett tidigare: Big Berta, en golfdriver som i mina ögon nästan var dubbelt så stor som Järvsö Kyrka! Utvecklingen av golfklubbor hade alltså tagit rejäl fart under min tioåriga frånvaro från sporten. På min tid var träklubborna knappt större än ett frimärke.

Känslan var helt obeskrivlig när jag sedan slog till bollen och insåg att A) Slicen var borta B) Jag kom nästan ända fram till forgreen direkt på utslaget C) Jag svor inte utan hade istället något religiöst i blicken!

En enda sving långt ute bland majsfälten i Kansas gav mig alltså glädjen tillbaka för sporten och med ens kom jag bara ihåg de positiva ögonblicken från alla de somrar jag tillbringade på golfbanan i Ljusdal.

Här spelar du golf

Järvsöbadens Golfklubb
En trevlig pay and play-bana som bjuder på saker du normalt sett inte möter på andra banor. På deras hemsida beskriver de banan som kuperad och byggt med naturens egna förutsättningar. Bland annat finns det ett par 3-hål som är 180 meter långt och har en fallhöjd på 35 meter. Det sista hålet, hål nummer nio, avslutas mitt i Järvsöbadens trädgård. Hio-skumpan dricker du såklart i baren inne på ”baden”.

Antal hål: 9.
Typ: Pay and play.
Range: Ja, ej drive.
jarvsogolf.se

Ljusdals golfklubb
En 18-hålsbana som ligger efter Ljusnans strand. Det finns också många vattenhinder som gör att det blir en fin utmaning. Det görs årligen förbättringar och utbyggnationer, allt för att göra golfspelet varierat. Sedan 1973 har det gjorts 81 hole-in-one på banan.

Antal hål: 18.
Typ: Parkbana.
Range: Ja, inklusive övningsgreen.
golfiljusdal.nu

Trots detta försökte jag ändå kämpa emot under flera år, men eftersom jag umgås med fel sorters vänner (golfspelare) så var det bara en tidsfråga innan jag skulle ramla ner i träsket igen.

Den dagen kom naturligtvis och sedan sex år tillbaka har jag ett golfset stående i ett varmbonat garage hos några vänner i New Jersey. Eftersom jag i normala fall tillbringar större delen av min tid i cykelsadeln så har jag även lyckats lösa separationsångesten från mina golfklubbor på allra bästa sätt. Jag trampar numera alltid omkring med en golfdriver surrad kring cykelramen. Jag har till och med ett eget ”tee” med mig i form av en grön handduk. Av den anledningen är jag alltså helt fri att välja mina egna utslagsplatser, gärna på toppen av ett berg och så långt som möjligt ifrån ett vattenhinder.

2016-10-18T13:18:34+00:00