Loading...
Allkonstnär och tidsoptimist2018-08-07T10:32:10+00:00

Allkonstnär och tidsoptimist

Han har rattat flygplan över hela jorden, bott i New York och Alaska, har alltid tusen projekt på gång och älskar att “surra” med folk på Lill-Babs Caffär.

text: therese krojegård foto: martin ekman

— JAG HAR ALLTID kört på och det har gått åt skogen många gånger. Men det som föder framgång är inte att man är smartare, utan alla misstag man gör på vägen, säger Per Bergenudd.
Sedan 2011 driver han och frun Anna Järvsö Gårds-bageri och när de tog över driften av Lill-Babs Caffär 2014 sa han att det ska ”bli Sveriges bästa café”.
— Anna kommer bli förbannad för att jag säger det här, men det tror jag fortfarande. Det är målet.

Nu ska de återställa ”Gamla Långhans” till en klassisk Hälsingegård med en ny huvudbyggnad med sju meter i takhöjd och stor eldstad. Snickaren i Per jublar över ett nytt projekt.
— Jag älskar att ha tusen planer. Men jag gör inte klart något till min hustrus förtret. I vårt hus är ett badrum färdigt, resten är en byggarbetsplats, det är helt otroligt. Sen är jag en otrolig tidsoptimist. Det är fantastiska egenskaper, för hade jag förstått hur lång tid allting skulle ta hade jag aldrig gjort det, säger Per med ett skratt.

Han är tillverkad i Norrbotten och född i Malmö, men när pappan, som var byggnads-ingenjör på Skanska, fick ett uppdrag i Ljusdal 1967 flyttade de dit — och blev kvar.
— Ljusnandalen från Orbaden till Färila är så vacker, en egen växtzon med lite åker och berg. Dessutom trevliga människor.
Som 18-åring sa han ”goodbye” till Ljusdal och gav sig in i flygvapnet med siktet inställt på att bli militärattaché.
— Jag ville se världen, åka till andra länder och titta på deras vapen och leka krig.
Istället hamnade han av en slump på en pilotutbildning i USA. Efter några år i New York bosatte han sig i vildmar-ken i Alaska.
— Dykning var ett stort intresse för mig som ung så det blev en naturlig del av min ”guldgrävarutveckling”. Istället för att stå på stranden och skotta fram guld, köpte jag en flotte, en torrdräkt och mask och gav mig ner på sex meters djup för att vaska guld. Regeln var att man alltid skulle vara två — en person på flotten och en under ytan — men Per hade byggt ett nytt blybälte och kunde inte låta bli att sticka ut en kväll helt själv.
— Jag hittade väldigt mycket guld, blev lite ivrig, och gjorde det största misstaget man kan göra. Jag lutade mig ner så att jag vickade över, hamnade uppochner och blev hängandes som ett flöte. I det läget ska man skära av blybältet och flyta upp, men jag hade ingen kniv med mig… Då blev jag förbannad på mig själv, övertron på min egen förträfflighet och tänkte ”ska jag dö såhär, uppochner, som ett flöte? Han lovade sig själv att, om han överlevde, sluta dyka.
— Men att gräva guld är det häftigaste som finns. Tänk dig att du plockar lingon och kommer fram till ett ställe där det är helt rött. Ta den känslan gånger hundra.

Att bo i vildmarken på Alaska var en dröm som gick i uppfyllelse för Per, han beskriver eskimåerna som ”under-bara människor”.
— En vintermorgon flög jag till St Lawrence Islands, en ögrupp mellan Ryssland och Alaska. Flygfältet var helt vitt och det blåste så jag hade ingen sikt sista fem metrarna, utan fick chansa på att jag landade rätt, helt fruktansvärd känsla. Sen kommer representanten från flygbolaget jag skulle hämta, en riktig eskimå, och är jättesen, jätteglad och helt nerblodad. Då har han sneddat över isen för att möta mig, korsat ett färskt isbjörns-spår och kört sin snöskoter rakt i arslet på isbjörnen, tagit bössan, skjutit ihjäl den och börjat ta ut magen… varpå han kom på att han var på väg till mig, säger Per med ett hjärtligt skratt.

Han byggde hus på Alaska och tänkte bli kvar där resten av livet, men insåg att han höll på att flyga ihjäl sig.
— Det var tre gånger när jag kände ”nu kommer jag att dö”. Dessutom fick jag hämta en nära vän, ihjälfrusen, efter en olycka.
I snitt dog en pilot om året på Alaska och efter ett antal begravningar förstod jag att jag var dödlig.

Han flyttade hem till Sverige 1998 och började flyga charter, träffade Anna i Stockholm och resten är, som man säger, historia.
— Ingen av oss trivdes i Stockholm, Anna var långtids-sjukskriven och satt i rullstol och vi kände att hon skulle ha bättre utsikt under sin rehabilitering om vi bodde någonstans på den där vackra sträckan på Ljusnan, någonstans mellan Orbaden och Färila, säger Per Bergenudd.
Nu är de Järvsöbor sedan elva år och planen är att piloten Per snart ska sluta flyga och ägna all tid åt att bygga — och surra med folk på Caffären.
— Jag älskar värdskap. Att sitta ute i trädgården på som-maren och prata med någon granne eller stammis är helt underbart och mer en livsstil än något annat. Och Järvsö är som vackrast på sommaren. •

This website uses cookies and third party services. Ok
X