Loading...
Älskade (o)väder2018-08-07T14:36:20+00:00

Älskade (o)väder

”Jag gillar väder. Inte nödvändigtvis fint väder. De där soliga, varma högtrycken som ohotat toppar svenska folkets önskelista…”

text: peter nilsson foto: emrik jansson

Och därför dag efter dag lovprisas av meteorologer i tv-sändningar på samtliga kanaler. Utan väder i största allmänhet. Väder som är.

Väder som känns. Som ger en kontrast till den vardagliga inomhusmiljön. Det får kännas att man är utomhus. Eller kanske rättare sagt, det ska kännas att man är utomhus. Det är väl det som är hela grejen.

Att vara ute när det är vindstilla, 22°C och solen skiner en i ansiktet. Visst, det kan vara härligt. Men det är slående likt de förhållanden jag möter om jag drar fram köksstolen till fönsterkarmen och skjuter upp fönstret lite på glänt. Inte särskilt spännande.
Det är många gånger kontrasterna som gör upplevelserna. Just variationen mellan olika väder kan vara en upplevelse i sig. Ljudet av regndroppar som stillsamt landar på regnjackans uppdragna luva. Rytande stormvindar som river i trädkronorna och trycker till i bröstet. Känslan av tjock dimma i luften en tidig sensommarmorgon innan solen riktigt kommit upp. Eller det där lugnet i luften som bara uppstår i tungt regn, när luften tycks stå stilla mellan fallande regndroppar.

Dessutom gillar jag känslan av att vara ute när ingen annan är ute. Att inte låta sig hindras. Det kan få en att känna sig ostoppbar, snudd på odödlig. Att forcera fram genom regnvädret helt oberörd av vädrets makter och utan en tanke på att behöva stanna inomhus för att hålla sig torr och varm. Bara för att man just drog på sig en vattentät jacka med tillhörande byxor. Helt fantastiskt. Därmed inte sagt att det alltid är en fröjd att ge sig ut, oavsett väder.

Tvärtom. Det kan vara helt jävligt. Jag tycker ofta att det jobbigaste är att knyta skorna. Det avgö-rande momentet, slutet på en lång, segdragen mental kamp mot bekvämlighetens spöken. Att resa mig från frukostbordet, gå förbi soffan, klä på mig ruskväderskläderna samtidigt som jag hör hur regnet utanför smattrar frenetiskt mot fönsterrutan. Det tar emot. Det kan jag inte förneka. Ett sorts inre motstånd som byggs upp för varje vädertåligt plagg jag tar på mig. Påbyltad till max inomhus för att vara redo när jag väl kliver ut, är tvivlet som störst just när jag knyter skorna. Ska jag verkligen ge mig ut nu? I det här? Är det en riktigt bra idé? Tvivlen hopas.

Till slut står jag där i hallen påklädd och klar. Alla dragkedjor ordentligt stängda och nu börjar det blir varmt. Skit också. Att klä av sig allt igen känns fel och att böja sig ner och försöka pilla upp den där dubbelknuten jag just drog åt så inåt helvete hårt känns som en ännu sämre idé. Det är för sent att vända. Kvar finns bara att acceptera eländet att kliva ut genom ytterdörren, ingen tid att vela. Jag lägger handen på dörrhandtaget. Tar ett djupt andetag och kliver ut.

PRECIS SOM SPÖKENA under sängen försvinner så fort man tänder lampan för att titta på dem, brukar väderspökena försvinna när man väl kommer ut. För när jag väl kommit över tröskeln är det värsta redan gjort, jag blir lika förvånad varje gång. Det är sällan sådär jobbigt som jag hade lyckats inbilla mig att det skulle vara. Rätt snabbt är jag istället glad att jag tog mig ut. Kökssoffan jag nyss bävade för att lämna står nu istället och väntar på mig hemma i värmen. Och nu när jag väl börjat är jag ju faktiskt redan på väg hem igen.

Att komma hem efter en cykeltur är alltid bra. I busväder är det ännu bättre. Ta av alla blöta kläder. Torka sig lite i håret. Ta en ost-macka och rykande varm kopp kaffe. Sträcka ut sig på kökssoffan eller sitta och stretcha på vardagsrumsgolvet. Inget får en att uppskatta värmen inomhus som en riktig ruskväderstur utomhus.

Ur rent tekniska aspekter är blött väder ofta bättre än det torra, åtminstone vad gäller cykling i skogsterräng. För det första gör regn marken mjukare. Stigar som i normala fall är stumma börjar i regn plötsligt svikta en aning. Skillnaden i känsla blir lite densamma som den ett tunt lager nysnö åstadkommer i skidbacken på vintern. Cyklingen blir lite mjukare, lite tystare, lite skönare.

För det andra blir det tvärtemot vad många tror, ofta bättre grepp när det regnar. Vattnet binder ihop de där lösa skikten av torkad jord, lösgrus och småsten som annars lätt rutschar iväg under däcken. Dina däckmönster greppar bättre och du får en närmare kontakt med underlaget. Detta gäller speciellt på downhillcykeln. I cykelparkens leder finns inte så mycket av de rötter och mossor som blir hala i blötväder. Tvärtom kan torr sand och dammande jord göra lederna lösa när det varit torrt länge. Till och med stenhällarna tappar friktion när de täcks av mikroskopiska lager sanddamm. När det regnar spolas dammet bort från stenhällarna. De tidigare torra kurvorna binder ihop av fukten och det sätter sig som blöt cement. Greppet blir bättre överallt.

EN VANLIG FRÅGA är om det går att cykla downhill även fast det regnar. Svaret är alltså ett tveklöst JA. Och det finns fler fördelar. Det blir inte lika svettigt i knäskydden. Det är i regel mindre folk. En extra fikapaus är helt okej och man har en fullgod anledning att lämna mobilen nere i väskan och vara helt fri från samtliga sociala medier för en stund. Svinbra. I mångt och myck-
et är bra väder alltså en fråga om privata åsikter och attityder.

Jag vill inte kalla det dåligt väder. Men att göra saker utomhus i varierande väder, och kanske framförallt väderlekar som avviker från det klassiskt soliga reklamfilms-idealet, har en tendens att dra ner förväntningarna på dagen. Det är bra. Nedtryckta förväntningar är ett bra utgångsläge för att bli glatt överraskad.

Okej, du kommer bli blöt. Men det är ju ändå någorlunda varmt. Det är inte som att kliva ner i en bäck mitt i vintern. Vattenfyllda pjäxor i -20° är jobbigt på riktigt, det kan bli problem. Vatten i cykelskorna får sällan värre efterföljningar än russinhud på tårna och att de före detta nytvättade strumporna får en ofrivillig lerinpackning.
Och om man redan från början räknar med att behöva kasta sig in under en gran när hällregnet kommer, kan man istället bli glatt överraskad om man slipper.

Det hela handlar väl egentligen om att se möjligheterna. Att välja att se möjligheter där andra enbart ser mörka moln. För endast den som faktiskt ger sig ut i regnet har egentligen någon chans att lyckas pricka precis det där korta ögonblicket när regnet upphör, molnen skingras och solen bryter igenom dimslöjorna. Då är det vackert. Förbannat vackert.

OM MAN SÅ vill går det att se på vädret som en upplevelse i sig. Stigen du trampade igår kommer te sig helt annorlunda när vinden slagit om och stormen rullar in. Eller så kan man välja att se det som en utmaning. Testa gränserna en aning. Hur mycket kan det faktiskt regna? Hur blöt kan man egentligen bli? Går det att blåsa omkull i kastvindarna? Du klarar garanterat mer än du tror och att pressa ut sin komfortzon kan dessutom vara ganska nyttigt.

Väderdagarna har också ett sätt att binda ihop de få som faktiskt vågar sig ut. En solig sommardag kan man dela med vem som helst. En stormdag när regnet piskar och vinden viner delar man med vänner. Och var man inte vänner innan, är det mycket möjligt att man blir det efteråt. Att sitta hopkurade tillsammans under första bästa regnskydd för att vänta ut en störtskur behöver inte vara så dumt alla gånger. Dela en Snickers. Sitta och prata lite. Gilla läget. Det blir lätt någon sorts team-building-konferens av alltihop. I slutändan är det ju sådana dagar du minns. Som blir historierna värda att berätta. En solig dag när allt flyter på som det ska är inte mycket att orda om. Det blir en i raden av många andra. De dagar som utvecklas lite annorlunda än vad du hade tänkt dig har däremot potential att bli desto mer intressanta.

När du ensam ute i ösregnet satt framdäcket rakt i en utstickande trädrot, gjort en tombola ut i lingonriset som knäckt såväl din bakväxel som ditt självförtroende, och sedan med ekrar spretandes åt alla håll tvingats släpa cykeln genom snårskogen tillbaka till närmsta väg för att i blodsockerfallet som gud glömde lyckas lifta hem med grannen som just råkade passera förbi med sin traktor
– ja, då fick du kanske inte den där perfekta lifestyle-magasins-cykel-turen i solnedgången som hade gjort sig jäkligt bra på Instagram. Men du har i alla fall fått en bra historia. Och det är inte fy skam det heller.

Och dessutom: Ska man låta bli att ge sig ut varje dag som det inte är härligt klämkäckt Tomas-Ledin-väder, då blir det snart inte så många cykeldagar kvar. Välkomna alla väder och cykel-sommaren blir i ett trollslag betydligt längre. •

This website uses cookies and third party services. Ok